Kvinnor behöver?

Förr räckte det med en blick eller en kyss för att kroppen skulle bubbla i ett lidelsefullt Jaaaaa!!! och bli redo på ett kick. Ta mig NU! Pang bom på en sekund.

Förr ja, men nu då? Vad hände?

Tros att det- när man väl kommit till med sin man- är helt fantastskt underbart och man sedan går omkring med ett saligt leende på läpparna i timmar efteråt och tänker "Varför gör vi inte det här oftare? Varför vill jag inte dagligen? Det här vill jag ju ha jämt! Han är fullkomligt underbar."

Men trötthet, stress och vardag kommer alltid före.

Någon klok sa en gång att "en kvinna måste må bra för att kunna ha sex, medan en man måste ha sex för att må bra". Som någon form av bekräftelse för möjligen?

Idag blir det kanske 1 gång/2 veckor och kräver ett väldigt stökande och planerande för att gå i lås.

Nu är barnen i skolan, vi båda är lediga, det är dagtid (så man möjligen är någolunda pigg, i förhållande till kvällarna som alltid är ett töcken). Man tar en grundlig dusch, drar för gardinerna och sätter igång. Och som vanligt- underbart! Fånigt flinande i timmar...

Bara man hade ork och lust oftare. Känns ju så vansinnigt jobbigt att ens komma till skott.

Spontanitet? Visst vill han oftare och kommer troget krypande intill varje kväll när lilla frugan lagt huvudet på kudden- och bara vill soooooova... Stackars man. Tänk om jag blev avvisad så!

Är ju så underbart att bli omhållen och kela, men inte ens det vill man ju längre, då det ger honom förhoppningar jag inte kan uppfylla.

Det värsta är ju att han tänker "Varför vill hon inte ha mig? Vad är det för fel på mig?" trots alla bedyranden och förklaringar "Klart jag vill men jag är såå trött. Jag orkar inte." Och att offra sig och göra det mot sin vilja finns inte på världskartan. Vill inte kroppen, så vill den inte. Vare sig jag i mitt sinne mer än gärna kunde tänka mig det.

Skulle det hjälpa om han någon gång drog tag i mig, tryckte upp mig mot en garderob och vrålkysste mig? Kanske... eller förmodligen! Men skulle man komma med det förslaget skulle ju magin vara som bortblåst och det överumplande, passionerande gå upp i rök.

Väninnor till mig har också problem. Blir det så med tiden? Vare sig man har barn eller inte?
En av dem skulle göra vad som helst bara hennes ens ville i alla fall en gång i veckan (!) samtidigt som en annan väninna tycker att hennes karl kan ta på sig själv istället, eller möjligen ta henne- om det går bra att hon läser en tidning samtidgt.

Hur har andra det? Kan långvariga pars sexliv blomstra? Hur?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0